Stina, den skrikande jycken
IGÅR kväll när vi tog moppen till Patong så var hon där, troget vaktande på sin smutsiga handduk utanför dörren; Stina min lilla ursäkt till hund.
Stina har en tråkig och tyvärr ganska vanlig bakgrund. Förmodligen var hon en gång någons lilla husdjur, men så av ngn anledning blev hon övergiven. Kanske blev hon vuxen och inte längre så söt, eller kanske flyttade hennes ägare och lämnade henne eller så blev hon sjuk och dumpades.
Klart är dock att när jag hittade henne för ett par månader sedan på väg hem från jobbet (djungelturen!), så hade hon inte många dagar kvar i jordelivet.
Det är en vanlig syn i Thailand, dessa utmärglade, trasiga, halta, lytta, skabbiga och blodiga hundar som vandrar gata upp och ner i jakt på mat eller på flykt undan andra hundars revir eller elaka människors sparkar och slag. Man vänjer sig och reagerar knappt ens på de värsta fallen. Men det var ngt med Stina som fick mig att stanna den dagen när jag såg henne stapplande vid vägkanten.
Jag trodde att hon var en valp och det var för galet t om för en luttrad Phuket-bo som mig. Det var denna tanke som fick mig att parkera moppen och försöka locka henne till mig. Det var ingen lätt uppgift, Stina hade noll tilltro till människor. Till slut gick dock hungern före rädslan och med hjälp av lite ไข่ปิ้ง, kai ping, (grillat ägg) lyckades jag få ett stadigt grepp runt nacken och så bar det av raka vägen till veterinären. Vid det laget hade jag min egen lilla publik av thaier som naturligtvis förundrade sig över ännu en galen farang. "Varför fånga en så ful hund...och tänk så mkt pengar det ska kosta att gå till doktorn... jajaja, det är ju ett välkänt faktum att faranger fullkomligen druknar i pengar så..."
Stina rörde inte mkt på sig de första tre veckorna i vårt hem. Hon låg mest i sitt lilla hus, en frigolitbox och STANK!!! Hon kunde ju inte få ngn dusch eftersom hon var på en skabb/antibiotika kur med en spruta i veckan under en månads tid. För det mesta SKREK hon (jag lovar, som en stucken gris!) av smärta varje gång hon var tvungen att röra på sig för att äta, dricka eller kissa.
Idag skriker hon fortfarande men av glädje, har aldrig hört en hund "prata" som Stina. Hon är extremt kärleksfull mot alla utom barn (jag antar att hon mött en hel del otrevliga sådana i sitt tidigare liv) och snart, om en vecka eller två, när hon blivit helt frisk från skabben får hon flytta in i huset och slippa sova på trappen på en smutsig handduk.
Men nu, tillbaka till början... Stina var där på trappen när vi drog, men ett par timmar senare när jag kom körande blev jag inte mött av det sedvanliga skrikandet. Inte heller kom hon när jag ropade. Till saken hör att hon kommer och går som hon vill, hon är så smal att hon smiter in och ut i glipan mellan grinden och muren.
Jag blev förstås lite lätt orolig men var alldeles för trött för att riktigt jaga upp mig.
Men imorse när jag vaknade och hon fortfarande inte var tillbaka blev jag illa till mods. Hon skulle aldrig frivilligt lämna en plats där hon får mat och husrum (kom ihåg att hon nästan dog ute på gatan) och hon är fortfarande för ful för "dog-napping". Återstår alltså bara attackerad av en större hund eller påkörd av en bil/moppe. Inga roliga alternativ så jag väckte Mikey för att kolla om han sett Stina när han kom hem tidigt i morse. Det var han inte säker på, men han trodde kanske nej...han hade inte sett henne.
Just då hörde jag tjuten från trädgården och när jag öppnade dörren var hon där! Skrikande och hoppande! Slutet gott allting gott, men jag skaffar nog ett nät att sätta för glipan!
Stina har en tråkig och tyvärr ganska vanlig bakgrund. Förmodligen var hon en gång någons lilla husdjur, men så av ngn anledning blev hon övergiven. Kanske blev hon vuxen och inte längre så söt, eller kanske flyttade hennes ägare och lämnade henne eller så blev hon sjuk och dumpades.
Klart är dock att när jag hittade henne för ett par månader sedan på väg hem från jobbet (djungelturen!), så hade hon inte många dagar kvar i jordelivet.
Det är en vanlig syn i Thailand, dessa utmärglade, trasiga, halta, lytta, skabbiga och blodiga hundar som vandrar gata upp och ner i jakt på mat eller på flykt undan andra hundars revir eller elaka människors sparkar och slag. Man vänjer sig och reagerar knappt ens på de värsta fallen. Men det var ngt med Stina som fick mig att stanna den dagen när jag såg henne stapplande vid vägkanten.
Jag trodde att hon var en valp och det var för galet t om för en luttrad Phuket-bo som mig. Det var denna tanke som fick mig att parkera moppen och försöka locka henne till mig. Det var ingen lätt uppgift, Stina hade noll tilltro till människor. Till slut gick dock hungern före rädslan och med hjälp av lite ไข่ปิ้ง, kai ping, (grillat ägg) lyckades jag få ett stadigt grepp runt nacken och så bar det av raka vägen till veterinären. Vid det laget hade jag min egen lilla publik av thaier som naturligtvis förundrade sig över ännu en galen farang. "Varför fånga en så ful hund...och tänk så mkt pengar det ska kosta att gå till doktorn... jajaja, det är ju ett välkänt faktum att faranger fullkomligen druknar i pengar så..."
Stina rörde inte mkt på sig de första tre veckorna i vårt hem. Hon låg mest i sitt lilla hus, en frigolitbox och STANK!!! Hon kunde ju inte få ngn dusch eftersom hon var på en skabb/antibiotika kur med en spruta i veckan under en månads tid. För det mesta SKREK hon (jag lovar, som en stucken gris!) av smärta varje gång hon var tvungen att röra på sig för att äta, dricka eller kissa.
Idag skriker hon fortfarande men av glädje, har aldrig hört en hund "prata" som Stina. Hon är extremt kärleksfull mot alla utom barn (jag antar att hon mött en hel del otrevliga sådana i sitt tidigare liv) och snart, om en vecka eller två, när hon blivit helt frisk från skabben får hon flytta in i huset och slippa sova på trappen på en smutsig handduk.
Men nu, tillbaka till början... Stina var där på trappen när vi drog, men ett par timmar senare när jag kom körande blev jag inte mött av det sedvanliga skrikandet. Inte heller kom hon när jag ropade. Till saken hör att hon kommer och går som hon vill, hon är så smal att hon smiter in och ut i glipan mellan grinden och muren.
Jag blev förstås lite lätt orolig men var alldeles för trött för att riktigt jaga upp mig.
Men imorse när jag vaknade och hon fortfarande inte var tillbaka blev jag illa till mods. Hon skulle aldrig frivilligt lämna en plats där hon får mat och husrum (kom ihåg att hon nästan dog ute på gatan) och hon är fortfarande för ful för "dog-napping". Återstår alltså bara attackerad av en större hund eller påkörd av en bil/moppe. Inga roliga alternativ så jag väckte Mikey för att kolla om han sett Stina när han kom hem tidigt i morse. Det var han inte säker på, men han trodde kanske nej...han hade inte sett henne.
Just då hörde jag tjuten från trädgården och när jag öppnade dörren var hon där! Skrikande och hoppande! Slutet gott allting gott, men jag skaffar nog ett nät att sätta för glipan!
sill i dill med potatis till
IGÅR bestämde vi oss för att äntligen öppna sillburkarna Samuel hade med sig. Mikey började koka potatisen redan halv sex och jag hade bara en uppgift, att hitta gräddfil. Det visade sig vara omöjligt (inte helt oväntat!). I brist på det fann jag till slut sour cream... Vi fick vår sill och potatis med dill och "nästan gräddfil" och "nästan gräslök" till slut och det var GOTT!!!
I MORSE kändes som en av dessa dagar då nära döden upplevelserna måste stävjas så istället för att ta motorvägen till jobbet valde jag djungelturen. Omgivningarna, djungeln och bristen på bebyggelse får mig alltid på gott humör och jag anländer till jobbet i ett avslappnat tillstånd. Naturligtvis låg det en pick-up på sniskan i diket just denna morgon, men trots detta kände jag mig betydligt lugnare än vanligt. På motorvägarna är det en ständig kamp på liv och död.
Pernilla som gravid sago prinsessa...
JODÅ, Pernilla lekte Askungen i helgen och gick på bal. Vad är väl en bal på slottet när man kan hålla till på Indigo Pearl i Nai Yang Beach?
Jag och Dr Da klädde upp oss, K Pou valde att limma gympa dojjorna och bjuda på middag på Tin Mine, hotellets ena restaurant.
Dr Da och jag hade en trevlig kväll med våra kameror i högsta hugg. Så mycket "networking" blev det inte, vi tappade liksom lusten att konversera med "salongs" berusade äldre damer och herrar med läppstiftet och flugorna på sniskan... Istället passade vi pa att dokumentera varandras skönhet i diverse olika sammanhang och positioner samt att föreviga sköna och knasiga inrednigsdetaljer...
Jag och Dr Da klädde upp oss, K Pou valde att limma gympa dojjorna och bjuda på middag på Tin Mine, hotellets ena restaurant.
Dr Da och jag hade en trevlig kväll med våra kameror i högsta hugg. Så mycket "networking" blev det inte, vi tappade liksom lusten att konversera med "salongs" berusade äldre damer och herrar med läppstiftet och flugorna på sniskan... Istället passade vi pa att dokumentera varandras skönhet i diverse olika sammanhang och positioner samt att föreviga sköna och knasiga inrednigsdetaljer...
