Djup av Henning Mankell
Henning Mankell är en av mina favoriter. Människorna i hans berättelser är alltid så bedrövade, aldrig nöjda...väldigt svenska. Hur kan han fånga det svenska svårmodet så bra när han har bott i Afrika ungefär hur länge som helst?
Kanske just därför.
Jag läste just klart Djup, fast på engelska, den hette konstigt nog Depths. Hade det varit en film hade den fått en totalt naturvidrig titel som "the man in the navy" eller nåt. Jag måste säga att jag eftersträvar att läsa böcker på deras originalspråk om jag kan, men när min amerikanske pojkvän lyckas komma ihåg en av mina svenska favoritförfattare så tackar jag och tar emot.
Själva berättelsen var precis så där grå som bara Mankell kan vara. Missförstå mig rätt. Det är inte grått att läsa. Men man blir inlindad i dimma och svårmod och gråskalor. Mannen i historien är etthundra procent psykopat, men vetskapen om det smyger sig på läsaren och liksom bara hoppar upp och slår en på käften precis som huvudpersonen själv slår sin underordnade på käften i ett tvärt raseriutbrott.
Historien utspelar sig under första världskrigets utbrott och mannen det handlar om, Lars Tobiasson-Svartman är mariningenjör och som uppgift har han att djupsondera alternativa rutter för den svenska flottan inför ett eventuellt svenskt intåg i kriget. Ute på en steril ö i skärgården träffar han på en kvinna. Kvinnan, Sara Fredrika bor där ute ganska motvilligt, hon blev kvar efter att hennes man drunknade, in-nästlad i ett fiskenät.
Det är nog inte direkt kärlek som får dessa två trasiga människor att söka sig till varandra utan mer desperation. Lars är desperat för att hans relation till sin fru är kall och han inte förstår sig på henne och Sara Fredrika är desperat ensam. Deras "kärlekshistoria" får naturligtvis inte ett lycklig slut.
Lars Tobiasson-Svartmans förändring från lätt deprimerad till fullfjädrad psykopat är väl den intressantaste bektraktelsen i boken. Eftersom det är en Mankell så får vi också några icke naturliga dödsfall på halsen.
Rekommenderas varmt, har allt en Mankell ska ha: ond bråd död, filosofiska livsfrågor och socialt patos.
Kanske just därför.
Jag läste just klart Djup, fast på engelska, den hette konstigt nog Depths. Hade det varit en film hade den fått en totalt naturvidrig titel som "the man in the navy" eller nåt. Jag måste säga att jag eftersträvar att läsa böcker på deras originalspråk om jag kan, men när min amerikanske pojkvän lyckas komma ihåg en av mina svenska favoritförfattare så tackar jag och tar emot.
Själva berättelsen var precis så där grå som bara Mankell kan vara. Missförstå mig rätt. Det är inte grått att läsa. Men man blir inlindad i dimma och svårmod och gråskalor. Mannen i historien är etthundra procent psykopat, men vetskapen om det smyger sig på läsaren och liksom bara hoppar upp och slår en på käften precis som huvudpersonen själv slår sin underordnade på käften i ett tvärt raseriutbrott.
Historien utspelar sig under första världskrigets utbrott och mannen det handlar om, Lars Tobiasson-Svartman är mariningenjör och som uppgift har han att djupsondera alternativa rutter för den svenska flottan inför ett eventuellt svenskt intåg i kriget. Ute på en steril ö i skärgården träffar han på en kvinna. Kvinnan, Sara Fredrika bor där ute ganska motvilligt, hon blev kvar efter att hennes man drunknade, in-nästlad i ett fiskenät.
Det är nog inte direkt kärlek som får dessa två trasiga människor att söka sig till varandra utan mer desperation. Lars är desperat för att hans relation till sin fru är kall och han inte förstår sig på henne och Sara Fredrika är desperat ensam. Deras "kärlekshistoria" får naturligtvis inte ett lycklig slut.
Lars Tobiasson-Svartmans förändring från lätt deprimerad till fullfjädrad psykopat är väl den intressantaste bektraktelsen i boken. Eftersom det är en Mankell så får vi också några icke naturliga dödsfall på halsen.
Rekommenderas varmt, har allt en Mankell ska ha: ond bråd död, filosofiska livsfrågor och socialt patos.
