lillapernilla

Vi barn av kalla kriget kan kanske minnas att det förelåg en viss risk att ryssarna skulle invadera. Vad exakt Sverige har att erbjuda ryssen grunnar jag fortfarande på.  Det var ubåtar som siktades och flyglarm som testades första måndagen i månaden (det görs visst fortfarande).
Man var alltid lite spänd när ett överljudsplan susade förbi och åskdundrandet slog till en sekund senare. Det kunde ju vara en MIG.  (Nuförtiden är man också lite bekymrad, men mera för att ett JAS-plan ska dimpa ner i skallen på en.) Och att de där ryssarna och amerikanerna satt med fingret på varsin knapp som kunde skicka kärnvapen tvärsöver jordklotet på mycket kort tid i en slags raket, det var allmän vetskap. Man hade koll på skyddsrummen i kvarteret. 
Jag kan ju inte påstå att jag funderade jättemycket på det hela, men det fanns liksom i bakhuvudet hela tiden. Ryssen, han var stor, mustaschprydd och grå.

Inatt 04.40 vaknade jag av ett tjutande utan motstycke och min första tanke var: Nu är han här - Ryssen! Var är skyddrummet?
En sekund senare fattade jag att det var brandlarmet, rökdetektorn.
Batteribytesdags uppenbarligen. Inget skrämmande alls, utom möjligen farsans gubbkalsonger, i ögonhöjd när han klättrade upp på en köksstol för att plocka ner dosan. Och tjuten som upprepades tio minuter senare eftersom han glömt plocka ur batteriet.