lillapernilla

Det vilar en tvättäkta förbannelse över alla stackars canis lupus familiaris som råkar hamna i klorna på mig. Stina försvann i lördags. Igår hittade vi henne. Död. Under verandan. Hon luktade inte hallon. Det kan ha varit det vidrigaste jag sett och känt hittills förutom en härlig tur på en hjälptransport genom Khao Lak två dagar efter tsunamin i 2004. Naturligtvis har vi känt lukten tidigare, men detta är Thailand och Thailand stinker ganska ofta.
Hur som helst, eftersom det är jag som bär byxorna i vårt hus (härligt sexistiskt uttryck, inte sant?) var det jag som fick äran att förflytta Stinas kropp till graven bakom huset.
Hon levde ju i och för sig på lånad tid som man säger. Hade jag inte hittat henne när jag gjorde och tagit hand om henne hade hon varit död en vecka senare. Jag antar att hon blev förgiftad. Hon hade ju kvar sin gamla vana från gatuhunds-tiden att käka avfall. Kanske var det råttgift. (Hoppas vi inte, en riktigt avskyvärd död, har jag hört).

Inga fler hundar i strandberg-herreras hus. Det kan ni lita på.